Usch

Nu ska jag vara helt ärlig. Ska det kommenteras så snälla skriv inget negativt jag har redan dåligt samvete för 10 år framöver.
Idag rullade lillan ur soffan. Hon drattade ner på golvet och började vråla och gråta helt hysteriskt. Konstigt, nej?! Jag började också gråta av ren panik. Jag ringde först till maken. Han sa att han kunde komma hem. Sen ringde jag till BVC där ingen svarade. Lite dumt att de inte har någon akuttelefon eller så. Jag ville ju ha svar på en gång hur jag skulle göra, inte lämna mitt nummer och bli uppringd efter ett par timmar. 
Så jag ringde sjukvårdsupplysningen för råd. Hon sa att vi skulle åka till Astrid Lindgrens Barnsjukhus i solna. Sagt och gjort. Vi packade in oss i bilen. Maken körde eftersom att han hittar. 
Att få en parkering i det där lilla parkeringshuset var näst intill omöjligt. Till slut kom det två damer som stod och gaggade i parkeringshuset så jag frågade om de skulle åka och om vi kunde ta deras parkering. Snälla som de var skuttade de in i sin bil och åkte. TACK!

När vi kom fram till barnakuten fick vi vänta en kort stund innan det blev vår tur. (Nummerlappar och sen direkt till sköterska). Sjuksköterskan frågade samma frågor som hon i telefonen på sjukvårdsupplysningen.
Hur högt var fallet? MINDRE ÄN EN METER
Skrek hon på en gång efter att hon ramlat? JA
Har hon kräkts? NEJ
Har hon varit medvetslös? NEJ
Är hon som vanligt? JA
Har hon ätit sen fallet? NEJ (jag visste inte om hon fick äta)
Och någon mer fråga som jag har lyckats förtränga.
Sen kollades blodtryck och syresättning på lillan och det såg bra ut.
Vi fick vänta i väntsalen så jag tänkte passa på att amma (vi fick klartecken att ge mat) men hon ville inte äta. Vi hann sätta oss och precis när maken skulle gå till kiosken för att köpa ät och drickbart kom läkaren. Det gick fort!
Han sa att vi inte behövde sitta där och uggla när hon verkade så pigg. Han kände på huvudet och tittade lite på bulan hon fått och så. Sen gav han oss några saker att hålla utkik efter bara ifall att. Men han trodde att hon skulle klara sig galant.

Läkaren hade helt rätt. Hon har varit pigg och glad sen vi kom hem. Hon sov gott i några timmar och det gjorde vi med. Hela dagen har varit evighetslång känns det som.
Jag är så glad att min make kan vara så lugn i såna situationer när jag är halvt om halvt hysterisk. Jag är ännu gladare att han kom hem och tog hand om oss (mest mig).
Fast gladast är jag över att det inte blev värre än en bula i pannan. 

Nu vet jag att jag ALDRIG mer ska lämna henne i soffan, inte ens för 5 sekunder. Ska jag göra annat så ska jag lägga henne på golvet i gymmet eller i hennes egna säng.
Får se när skuldkänslorna upphör. Just nu så känner jag mig ganska purken men det kanske känns bättre efter lite sömn.

Kommentarer
Postat av: Lillasyster

<3

Svar: <3
Petra

2012-10-10 @ 23:38:51
Postat av: Mamma

Snabb som en vessla vår lilla Mysa <3

Svar: japp, otroligt snabb nu för tiden =)
Petra

2012-10-11 @ 07:56:23

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0