poisonpetra

Det var tamigtusan inte lätt att skriva ner förlossningsberättelsen. Det var jobbigt på alla sätt och vis. Jag är inte missnöjd över förlossningen eller så. Men när jag skrev så sprutade alla hormonerna ur ögonen. 

Vi hade valt att vara på danderyds sjukhus för att föda. Så när de säger att jag eventuellt måste åka till ett annat sjukhus blev jag störd. Det rubbade min balans. Har man ställt in sig på en sak och det sen inte blir så kan man bli lite förtvivlad.

Jag hade sagt innan förlossningen att jag inte ville ha någon epiduralbedövning, men jag hade så förbenat ont att jag hade inte klarat mig utan den. Jag kände mig som världens mespropp för att jag ändrade mig men kände ändå att om jag inte tar den så kommer hela upplevelsen bli ett rent helvete för både mig och min man. När jag väl fick den så tänkte jag inte så längre men på vägen in till sjukan så hann jag tänka en hel del.

Hela förlossningen från start till mål tog 36 timmar! Det kanske låter jättemycket, men jag skulle definitivt göra om det 10 gånger. Belöningen efter allt slit är värt alla timmarna.

Min man var världsbäst hela tiden. Han var med hela tiden. Han höll mig i handen under värkarna, han tömde ur vatten ur badkaret så jag kunde fylla på med nytt varmt vatten. Han var en klippa. Han är fortfarande en klippa men just där och då var jag så glad att han var med!